Fick Hundsport igår och fann en mycket intressant artikel av vet. Berit Wallin Håkansson, som jag sträckläste. Den tog upp det alltjämt lika tabu-belagda (skuld-belagda?) ämnet Demodex.
Jag har ju aldrig upplevt demodex som ett problem inom rasen (whippet). Hur det är med andra raser har jag egentligen ingen erfaremhet av. De få fall av demodex som jag kommit i kontakt med, eller hört om, har alltid varit på hundar i unghunds-stadiet och har inga problem som vuxna. En del efter behandling, en del har självläkt.
På ett mycket intressant sätt tar artikelförfattaren här upp hur en myt (?) kan bli en sanning, och hur hårfin skillnaden kan vara. Efter att ha läst artikeln fick jag en delvis ny inställning till ämnet Ärftlighet - det stora "hjärnspöket" för oss uppfödare. Själva livet är ju ärftligt och så ofta "famlar man i mörkret". Skrämselpropaganda och skygglappar skapar bara problem i aveln!
Vi uppfödare söker ofta enkla och tydliga svar på svåra frågor, och det kommer vi nog aldrig att kunna få eller uppnå.
Egentligen borde man kanske debattera det här intressanta området på Whippetforum (Avel & uppfödning) istället?
Hur har ni andra upplevt den här artikeln?

PS. Som alldeles nybliven bloggare kan jag bara säga..... jag har hört att bloggandet kan bli som ett "gift".... jag tror jag börjar förstå varför!