Fick Hundsport igår och fann en mycket intressant artikel av vet. Berit Wallin Håkansson, som jag sträckläste. Den tog upp det alltjämt lika tabu-belagda (skuld-belagda?) ämnet Demodex.
Jag har ju aldrig upplevt demodex som ett problem inom rasen (whippet). Hur det är med andra raser har jag egentligen ingen erfaremhet av. De få fall av demodex som jag kommit i kontakt med, eller hört om, har alltid varit på hundar i unghunds-stadiet och har inga problem som vuxna. En del efter behandling, en del har självläkt.
På ett mycket intressant sätt tar artikelförfattaren här upp hur en myt (?) kan bli en sanning, och hur hårfin skillnaden kan vara. Efter att ha läst artikeln fick jag en delvis ny inställning till ämnet Ärftlighet - det stora "hjärnspöket" för oss uppfödare. Själva livet är ju ärftligt och så ofta "famlar man i mörkret". Skrämselpropaganda och skygglappar skapar bara problem i aveln!
Vi uppfödare söker ofta enkla och tydliga svar på svåra frågor, och det kommer vi nog aldrig att kunna få eller uppnå.
Egentligen borde man kanske debattera det här intressanta området på Whippetforum (Avel & uppfödning) istället?
Hur har ni andra upplevt den här artikeln?

PS. Som alldeles nybliven bloggare kan jag bara säga..... jag har hört att bloggandet kan bli som ett "gift".... jag tror jag börjar förstå varför!

Nu måste jag berätta om en mycket obehaglig (skräck)upplevelse, liknande Fåglarna, fast i verkligheten.... här på rofyllda Källmogatan....
Förra veckan gick jag ut med hundarna till vår fotbollsplan, som knappt används till det längre utan är mer ett tillhåll för hundägare/hundar. Det är så behändigt att gå dit när man har en liten valp, för det ligger lite avsides men ändå jättenära vårt hus. Och eftersom lilla Huligan-Dolly har en benägenhet att hoppa, skutta, trassla in sig, m.m. är det väldigt behändigt om hon kan få gå omkring lite okopplad. Dolly är bara 11 veckor ung, så hon är väl ursäktad.
Nåväl, tillbaka till historien. Jag släppte först Dollan och sen Lovis. Längre bort på planen spatserade en ensam kråka (inget ovanligt, här vimlar det av kråkor!).... Lovis får syn på den, börjar smyga på den.... och tar fart mot den. Inte alls argsint utan mer på lek.... hon tycker det är en rolig lek att "jaga kråkor" (hon får ju ändå aldrig tag i dem).... Men den här kråkan betedde sig inte som de brukar. Den hade problem att flyga/lyfta.... oxch hamnade på marken igen... jag förstår ju då att det är en unge på villovägar. Jag känner lite panik och rusar fram till platsen för att koppla Lovis (som inte rört fågeln, men sprungit runt den och varit väldigt nyfiken).... i samma ögonblick uppstår ett förskräckligt oväsen och kraxande och kråkans föräldrar kommer till undsättning. Uppenbarligen mycket AGGRESIVA! De gör upprepade attack-flygningar mot Lovis, de andra hundarna och även mig! Jag lovar, de var inte många centimetrar ovanför mitt huvud.....
Inom loppet av en sekund insåg jag stundens allvar och samlar ihop hundarna och, försöker, ta mig därifrån. Men kråk-föräldrarna nöjer sig inte med det... de "delar upp sig", en beskyddar ungen och den andra har som uppgift att jaga mig och hundarna. Situationen blir riktigt hotfull och jag blir väldigt rädd att de ska få tag på t ex lilla Dolly, de här fåglarna var ganska rejäla och hade säkerligen kunnat tillfoga en liten valp en hel del skada (förutom själva chocken).
Jag hade (naturligtvis) ingen mobil med mig, vad nu den hade kunnat hjälpt mig....Jag tar skydd under ett träd, men fågeln fortsätter attackera från grenarna ovanför mitt huvud..... Helt plötsligt kraxar den andra föräldern och den här flyger dit, då passar jag på att springa därifrån in i skogen och ta mig hem en annan väg. Helt uppskakad och rädd!
Mina hundar reagerar fortfarande när de hör kråk-krax.... och jag med....
Idag vågade jag mig för första gången tillbaka till planen för att titta lite..... men det kändes väldigt obehagligt och jag hade Marianne med mig som moraliskt stöd!
Har någon annan hundägare varit med om något liknande???

........ nu har jag också blivit "med blogg".... det trodde jag aldrig! Men det finns ju faktiskt många fördelar med en blogg i all sin enkelhet. En chans att dela med sig av sina upplevelser, bilder, nyheter m.m.
Först som sist måste jag rikta ett stort TACK till Isabella, som helt resolut fixade allt det här till mig! En vän som Isabella är ovärderlig!
Efter att under en lång tid följt bl a Henriks blogg (Play a While) har jag blivit inspirerad att göra ett (helt anspråkslöst) försök själv.... Jag tycker ju om att skriva, det har jag alltid gjort - alltsedan jag i tonåren sparade till min första skrivmaskin och skrev och skrev och skrev.... noveller, dikter, reportage i hästtidningar (hästar - mitt STORA tonårsiintresse!) m.m. i all oändlighet. Snart nog hamnade jag på redaktörsposten för Whippetbladet i dess linda i slutet av 70-talet.... det låter som JÄTTELÄNGE sen, men det känns som igår.....
Jag kommer snart att återkomma med bilder & nyheter!

Välkomna till Carmodeys Blogg